Med tanke på mitt tidigare inlägg så måste jag slänga av mig psykrocken, (och om ni undrar vad det är så är det min vita sjukhusrock som jag stal från bb) jag behöver verkligen en makeover kväll. Raka benen, tvätta håret med inpackning, måla naglarna och bara vara i fred en liten stund.

Just nu har jag en paus från tacos bordet och ger lillebror lite käk men nu måste jag återgå.
Måste ju hålla skinnet spänt :O

Min sambo har jobbat med en kille som ser väldigt bra ut, vi kan kalla honom för Ken. Iallafall, när jag var nyförlöst med första sonen, för ungefär ett år sedan. Jadå, lika fet och risig som nu, putmage, stor rund rumpa, obefintligt med smink, håret uppsatt lite sådär slarvigt och ett par slitna mjukisbyxor med en oversize t-shirt ihopp om att inte magen och röven ska ta upp alldeles för mycket uppmärksamhet från omgivningen. Om jag lyckas? Mja... Då, för ca ett år sedan mötte vi Ken på Willys och min första tanke var, men sluta! Nu av alla gånger? Hur ser jag ut jämfört med sambon, stackars sambo lär väl skämmas.
Sambon ser ju jämt representabel ut, vältränad och snygg liksom och så kommer jag då efter som en liten bulldog. Nä fy skäms. Ken hälsade iallafall så glatt och gratta så mycket till bebisen. Tack tack sa vi i gla' kör. Och från ingenstans kommer en av dom snyggaste tjejerna jag sett i hela mitt liv fram och ställer sig bredvid Ken. Det var Barbie. Som hämtad ur en reklam stod dom där snyggaste paret i länet och log med deras perfekta vita leenden, kläder, hår, kroppar.. Ja allt med dom var bara... Helt perfekt.
Idag när vi var på Willys och gick från kassorna nu i lite värre skick än vad jag beskrev mig själv nyss så vilka tror ni inte kommer om inte dom! Igen! Vad fan?? Lika snygg som vanligt. Är det här sant? Va! Min babyblues höll på att bryta ut i gråt där och då. Fy sjutton.
Så om någon hittar mitt självförtroende vilse någonstans kan ni gärna skicka tillbaka det till mig.

Min gördeltrosa sitter nu på. Och jag tar aldrig av mig den igen.

Over.

Man är ju bra charmig nu alltså.

Avslag. Det behövs ingen närmare presentation av vad jag känner över det.
Fortfarande stor mage, kan jämföras med magstorleken i vecka v.25
Vätskan i vader och fötter gör att man känner sig som heffaklumpen.
Stora bomber till bröst som är sprängfyllda och läcker mängder. Därmed liktar jag ju surmjölk också, tack vare den här vidriga värmen.
Ett stort läkande operationssår efter snittet som inte är speciellt... Bekvämt!
Eftervärkar ifrån helvetet.

Ja, charmiga Emilie. Det är jag det.

Idag blir det en tur till Lindex. Måste köpa en gördeltrosa för trosorna jag förtillfället klämmer ner den här lilla rumpan i skär in i snittet så därför har jag gått och dragit upp troskanten upp över magen ala mormor stil och det känns inte längre hållbart..

Lillebror föddes ju här för en vecka sedan och när man vanligtvis kommer hem med en färsking så brukar det vara en rusning av folk som vill hälsa på nytillskottet.

Men min fråga är ju då. Vart fan är rusningen? Här vill man ha främmande för man är ju så stolt och vill visa hela världens den där lilla pilten och inte en käft vill komma.
Far och morföräldrar har ju varit här såklart och moster var här när vi kom hem, för någon måsta ju passa storebror medans vi var på bb och plocka ut lillebror.

Aja, det kanske kommer, vad vet jag..